syafton
öh ett blogginlägg. det trodde inte jag heller, men det ba kom. trots att jag hatar den här bloggen så får den faktiskt duga till att slänga upp bilder och sånt. japp. det blir fint. hejdå!
Herr grotta.
NICK CAVE IMORGON.
och som vanligt så har jag inte riktigt insett det än. wow alltså.
NY FRILLÄÄ: revisited
Faktumet att alla mina ringa sju läsare är goda vänner, gör det okej att lägga upp en sån här bild.
jag trodde aldrig att jag skulle kalla mitt rum för mysigt.
Jag vet inte hur många det är som ens har varit hos min far, för det har funnits goda anledningar att inte ta hem folk hit. Den största har förstås varit det förskräckligt omysiga kyffe till rum jag har tillbringat alla dessa år i. Jag vet inte hur många födelsedagspresenter som har innefattat "göra om mitt rum" och "köpa nya möbler", och ändå har det stått mer eller mindre oförändrat. Den senaste tiden har jag verkligen fått nog av detta ack så smaklösa tillhåll, så istället för att sitta och vänta på att Roomservice på något magiskt sätt ska storma in, så har jag gjort allt för att göra det bästa av de tillgångar jag har. Och för första gången så händer det grejer. Jag letade igenom hela huset efter en temporär tavla att fylla ut tomheten med, och fann de söta gamlingarna bakom TVn, som till och med dög som permanent. Jag målade ett par akvareller i dekorationssyfte, och letade upp min brors gamla vinyl-klocka. Sent omsider har jag framkallat en massa foton, varav en hel del har hittat sin plats på väggen eller i ram. Slutligen så har jag som sagt rensat ur mina lådor, och städat frenetiskt så fort det blitt det minsta stökigt.
Många små faktorer har tillsammans fått allt större följder. Som att jag och Palle omgående åker till IKEA, och nödvändigtvis inte köper något, men fikar, drömmer oss bort och låter oss inspireras. En annan sporre var att jag (något motvilligt) har bjudit hem en del folk hit på senaste tiden, och alltså haft en god anledning att snygga till det lite. Men om man jämför med hur det såg ut för två veckor sen så är detta mer än bara lite tillsnyggat. Det må vara långt ifrån exceptionellt, men faktumet att jag aldrig har trivts bättre i mitt rum än jag gör nu, känns strålande nog för min del.
(För ett par veckor sedan var alla väggar tomma. Den märkliga saken där ljusen står, användes som avlastningsplats för diverse sladdar och laddare. Mina överkast var oftast ljusgröna med skrälla mönster; samma som jag hade som liten. Ljus och andra mysattribut existerade inte innanför rummets gränser. Fett nöjd.)
(För ett par veckor sedan var alla väggar tomma. Den märkliga saken där ljusen står, användes som avlastningsplats för diverse sladdar och laddare. Mina överkast var oftast ljusgröna med skrälla mönster; samma som jag hade som liten. Ljus och andra mysattribut existerade inte innanför rummets gränser. Fett nöjd.)
och så gör jag det igen..
Idag har jag grundligt rensat alla mina skrivbordslådor. Jag tog mig till och med an de jätteäckliga lådorna under sängen, som jag inte har rört på säkert fyra år. Som alltid, fastnade jag framför gamla vykort och berättelseböcker från låg-, och mellanstadiet och lät nostalgin underhålla mig i flera timmar.
När jag trodde dagen var över ringde Palle i panik och bönföll mig komma in till stan, eftersom hon hade tid att döda innan en maskerad, och ville allt annat än att lalla runt på stan ensam som utklädd surrealist. Sjukt jävla snäll som jag är, kastade jag på mig kläder och for in till stora staden för att möta kvinnan på cafe 60. Efter en lite väl sötsliskig men mysig fika, var tiden inne och jag for hem igen. Lite luft och mörker gjorde mig allt gott.
Väl hemma vid niosnåret, hann jag knappt ta av mig ytterkläderna innan jag sprang in på toan med en kökssax i handen och klippte av håret. Igen. Och den här gången blev det alldeles för kort. Jag ser lite ut som en femåring. Hohojaja, att jag aldrig kan behärska mig. Men får man ryck så får man.. ;__;
Danas födelsedagsfika
I måndags fyllde Dana år, och jag och Maria gick till kvinnans skola för att överraska henne med blommor och muffins (nu ska vi inte bli för materiella här hehe). Därefter kom Joy och joinade oss på middag och fika på stan. Det hela var mycket trevligt, och jag lovade att lägga upp lite bilder. So here you goez!
FUCK ART LET'S DANCE!
Det är nog många som vet att allt sedan vi fick prova på bugg i högstadiet, har min allra största längtan varit att få börja dansa. Men det är desto färre som vet att jag äntligen- efter denna eviga väntat- har tatt mig i kragen och faktiskt anmält mig till en danskurs på Kulturama. SWING-TIME!
Det är totalt åtta sammankomster á 75 min, och i måndags var jag där för andra gången (egentligen var det tredje tillfället allt som allt, men hur otippat det än låter så lyckades jag på något obegripligt sätt glömma bort det första). Gruppen består av ungefär 30 personer; unga som gamla, nybörjare som fortsättare. Jag är utan tvekan yngst, med ett par 20-åringar hack i häl. Annars ligger medelåldern ungefär kring 45, vilket jag inte alls har något emot, och som dessutom var väntat. Den enda haken är att de allra flesta är anmälda i par och det blir alltid några kvinnor över i brist på män (däribland jag). Men till senaste gången var det här mer eller mindre kirrat, och ledarna såg till att rotera så att alla fick dansa med alla. I kursen får vi prova på stilarna swing, jive, lindy-hop, bugg, samba och chacha. Det är bara för bra föra att vara sant.
Behöver jag nämna att det är hur kul som helst? Behöver jag nämna att dans är livets mening? Jag tror ni fattar grejen. Jag är så fruktansvärt glad över att äntligen ha tagit tag i något jag velat göra så ihållande länge. Det är definitivt något jag kommer att fortsätta med.
Dessutom känner jag mig för en gångs skull pigg och hurtig. Hör och häpna; jag tog till och med trapporna istället för rulltrappan när jag gick hem från tåget efter första danslektionen. Sånt händer bara inte. Men det är inte allt; när jag var på väg upp för min monsterbacke fick jag plötsligt en enorm lust att göra en kullerbytta, mitt i mörkret på den blöta marken. Jag gjorde det förstås inte, men jag minns verkligen hur underligt sugen jag var. Jag har nog inte gjort en kullerbytta på över två år. Åh jag är så glad så glad. Ack så länge jag har väntat på det här. Jag vill bara dansa; hela dan, varje dag.
Behöver jag nämna att det är hur kul som helst? Behöver jag nämna att dans är livets mening? Jag tror ni fattar grejen. Jag är så fruktansvärt glad över att äntligen ha tagit tag i något jag velat göra så ihållande länge. Det är definitivt något jag kommer att fortsätta med.
Dessutom känner jag mig för en gångs skull pigg och hurtig. Hör och häpna; jag tog till och med trapporna istället för rulltrappan när jag gick hem från tåget efter första danslektionen. Sånt händer bara inte. Men det är inte allt; när jag var på väg upp för min monsterbacke fick jag plötsligt en enorm lust att göra en kullerbytta, mitt i mörkret på den blöta marken. Jag gjorde det förstås inte, men jag minns verkligen hur underligt sugen jag var. Jag har nog inte gjort en kullerbytta på över två år. Åh jag är så glad så glad. Ack så länge jag har väntat på det här. Jag vill bara dansa; hela dan, varje dag.
titta! det är jag om några veckor!
Sirqus Alfon
Åh jag kom precis hem från en helspejsad upplevelse. Sirqus Alfon på södra teatern! Jag skulle omöjligt kunna formulera det med egna ord, så jag snor det här rakt av:
"Med hjälp av laser, IR-teknologi och multi-projektioner kommer Sirqus Alfon’s nya föreställning öppna upp teatrarna för en ny publik. De kommer att sammanföra dataspelsnördens värld med extrema dans och akrobatiknummer till hyperenergisk live-musik. Det blir ett opretentiöst flörtande med 90-talets ravekultur och det enorma inflytande från 00-talets Youtube-tittande. De fyra artisterna förnyar sina uttryck och virtuosa färdigheter till en generös varieté av ännu galnare nummer som charmar publiken tills dom skakar av skratt och förtjusning."
För det säger en helt del. Hursomhelst så var det förfärligt underhållande.
Det bästa var nog ändå att vi fick någon form av 3D-glasögon att kika genom den sista delen av showen. Och inte bara det, när vi kom ut så var allt en show. Varenda liten lampa glimmade femfaldigt i regnbågens alla färger och livet blev plötsligt en fezt, bokstavligt talat. Det vackraste var när vi gick ner till slussen på väg mot donken, och hela Ryssgården dansade i ett tindrande spektrum av uppradade lyktor. Vem behöver egentligen hallucinogena droger när man har spejsade 3D-glasögon? Jag blir lika besviken på verkligheten varje gång jag tar av mig dem.
Det var inte just det här vi såg, men bara så att ni fattar grejen. Eurotrash - The Upgrade är helt enkelt lite coolare, lite bättre.
Hallonpaj och annat mys
Chilledillkväll med Dana min vän, som jag inte har träffat på en evighet <3
och så.
also, suddiga bilder är nya grejen.
och så.
klad hest
Idag har varit en bra dag. Chillektioner hela dagen, följt av fika på café mulitkulti, som jag velat prova så länge. Très bien, oui oui. Nu är jag precis klar med dagens barnvakteri, och myser med kamomillte och Darjeeling Limited. I natt ska jag skriva brev, för imorgon är vi lediga.
: D
: D
ny frillää
Jag glömde ju visa den nya frisyren, som egentligen var tänkt att vara hela grejen från början. Så här får ni en lameass webcam-bild i pyjamas och hela köret, som totalt bryter mot hela den dödsseriösa atmosfären av föregående inlägg. Men ni kan ju analysera mitt fakesmile om ni känner fört. Nä. Nu ska jag sluta. Godnatt! :-)
Sept. 21, 2009
Vafan, så himla otaggad på att blogga, men då söta människor ber mig att uppdatera, så kan jag faktiskt inte låta bli. Jag minns knappt vad som har hänt sen sist, så det kan inte vara mycket av betydelse. Det händer massor men ingenting. Det är relativt mycket i skolan, och jag måste barnvakta flera dagar i veckan. Tiden som blir över tillbringar jag väl med att sitta framför datorn och inte göra det jag borde göra. Jag har inte tid att vara kreativ, för jag har fullt upp med att fly ifrån det andra.
Jag går omkring och är på ett underligt humör om dagarna numera. Jag kan inte sätta ord på det, men idag fick jag höra av mina vänner att jag har slutat skratta, och det var inte första gången. Det låter så hemskt, men det är inte direkt något jag kan hjälpa. Jag verkar inte ha något läge mellan helfestlig och stentråkig. Men jag hoppas att jag hittar det snart, likt jag en gång upptäckte mellanläget på kranen. Tro nu inte att jag är något annat än lycklig, för det är jag, och har ingen anledning till motsatsen. Om det är något som ligger och lurar, så är det frustration, och kanske en liten gnutta hederlig existentiell ångest. Men det går ingen nöd på mig. Det gör det aldrig.
Jisses, jag vet knappt vad jag skriver eller till vem jag skriver till, så som jag drar internisar med mig själv och berättar om mitt ingenting till vardag. Men det var skönt att skriva av sig. Synd bara att jag måste vara så förbannat seg. Skulle kunna fortsätta i all evighet. Titta bara, jag har inte bloggat på två veckor, och nu plötsligt kommer ett inlägg längre än aldrig förr. Jag säger då det. Allt eller inget.
Igår var en jobbig dag. Egentligen så var det bara en dag som alla andra, men av någon anledning hade jag fått för mig att jag hade förfärligt mycket att göra. Jag tror det var min kalender som lurade mig, vars onsdag var full med anteckningar (som när man tog en närmare titt inte betydde särskilt mycket alls). Av alla dagar hade dessutom internet bestämt sig för att lägga ner på just den här. Och mitt i stressen tvingades jag iväg för att köpa grädde. Det låter helt absurt när jag berättar det, men det var droppen som fick bägaren att rinna över, som man brukar säga. Den rann dock aldrig över, den bara skvimpades ut litegrann. (Bägaren har aldrig runnit över. Det är därför jag är som jag är.)
Jag kämpade i alla fall som ett djur hela kvällen med det lilla material jag hade utan internet. När jag kom till skolan behövde jag inte ens göra det ena, och slapp alldeles för lindrigt undan med det andra. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Jag har aldrig varit den som pluggar eller stressar upp sig i onödan, men när jag väl gör det så verkar det som jag lägger ner hela min själ i mitt arbete. Flera gånger har jag fått höra, att av mig får man allt eller inget. Och det ligger verkligen något i det. Jag måste lära mig hur man gör saker normalt.
Idag fann jag mig själv i badrummet med en sax i handen. Efter någon minuts velande klippte jag av mig håret. Jag känner mig alltid lite rubbad när jag gör sånadär spontana saker. Jag tänker inte, jag bara gör. Men det är härligt. Jag stod inte ut med den trista mellanlängden i väntan på det långa. Så jag klippte av det istället. Som sagt.
Jag går omkring och är på ett underligt humör om dagarna numera. Jag kan inte sätta ord på det, men idag fick jag höra av mina vänner att jag har slutat skratta, och det var inte första gången. Det låter så hemskt, men det är inte direkt något jag kan hjälpa. Jag verkar inte ha något läge mellan helfestlig och stentråkig. Men jag hoppas att jag hittar det snart, likt jag en gång upptäckte mellanläget på kranen. Tro nu inte att jag är något annat än lycklig, för det är jag, och har ingen anledning till motsatsen. Om det är något som ligger och lurar, så är det frustration, och kanske en liten gnutta hederlig existentiell ångest. Men det går ingen nöd på mig. Det gör det aldrig.
Jisses, jag vet knappt vad jag skriver eller till vem jag skriver till, så som jag drar internisar med mig själv och berättar om mitt ingenting till vardag. Men det var skönt att skriva av sig. Synd bara att jag måste vara så förbannat seg. Skulle kunna fortsätta i all evighet. Titta bara, jag har inte bloggat på två veckor, och nu plötsligt kommer ett inlägg längre än aldrig förr. Jag säger då det. Allt eller inget.
Nico & Antony
hola! glöm det där jag sa om att jag var på bättringsvägen; jag kan knappt prata idag. nåväl. här är en av akvarellerna jag gjorde igår, den andra är någon vecka gammal sisådär.
Nico, mest känd från Velvet Underground. Nico – All Tomorrow's Parties
och fina underbara Antony. Antony & The Johnsons – River of Sorrow
asdasd
Tjä! Jag kom just hem från en trevlig västerortspromenix med söta Julia. Vilket också betyder att jag är på bättringsvägen med förkylningen, som ger mig ut på såna äventyr. Det är bannemig inte så värt att vara sjuk som jag brukar föreställa mig. Jag hade planerat att ta igen allt skolarbete jag inte har gjort, men icke, jag var inte i skick till att göra någonting alls. Ändå är jag lite stolt att jag lyckades skrapa ihop en skaplig filosofianalys på bara en dag! Annars spenderade jag gårdagen med gränslöst mycket te, och desperat googling på "WATCH TOP MODEL FREE" eller något liknande hehe. Vi utan kabel-tv har det svårt, indeed. Men idag har jag återigen, underligt nog, varit satans produktiv och påbörjat två akvareller. Jag brukar nästan aldrig vara inspirerad hos min far, men det kanske mest gäller det kreativa.. och det är ju en annan sak. jag kanske lägger upp dem imorgon. pöss.
tommeeh
uuuhh jag hade helt glömt bort att jag skulle sitta barnvakt idag! I'm dooomed, kind of. </3
och sedan har jag av någon outgrundlig anledning varit rätt så produktiv de senaste dagarna, trots betungande skoldagar och oinspirerande miljö. Här har ni Tom Waits i akvarell. rawr.
