Frida

Det är totalt åtta sammankomster á 75 min, och i måndags var jag där för andra gången (egentligen var det tredje tillfället allt som allt, men hur otippat det än låter så lyckades jag på något obegripligt sätt glömma bort det första). Gruppen består av ungefär 30 personer; unga som gamla, nybörjare som fortsättare. Jag är utan tvekan yngst, med ett par 20-åringar hack i häl. Annars ligger medelåldern ungefär kring 45, vilket jag inte alls har något emot, och som dessutom var väntat. Den enda haken är att de allra flesta är anmälda i par och det blir alltid några kvinnor över i brist på män (däribland jag). Men till senaste gången var det här mer eller mindre kirrat, och ledarna såg till att rotera så att alla fick dansa med alla. I kursen får vi prova på stilarna swing, jive, lindy-hop, bugg, samba och chacha. Det är bara för bra föra att vara sant.
Behöver jag nämna att det är hur kul som helst? Behöver jag nämna att dans är livets mening? Jag tror ni fattar grejen. Jag är så fruktansvärt glad över att äntligen ha tagit tag i något jag velat göra så ihållande länge. Det är definitivt något jag kommer att fortsätta med.
Dessutom känner jag mig för en gångs skull pigg och hurtig. Hör och häpna; jag tog till och med trapporna istället för rulltrappan när jag gick hem från tåget efter första danslektionen. Sånt händer bara inte. Men det är inte allt; när jag var på väg upp för min monsterbacke fick jag plötsligt en enorm lust att göra en kullerbytta, mitt i mörkret på den blöta marken. Jag gjorde det förstås inte, men jag minns verkligen hur underligt sugen jag var. Jag har nog inte gjort en kullerbytta på över två år. Åh jag är så glad så glad. Ack så länge jag har väntat på det här. Jag vill bara dansa; hela dan, varje dag.