Frida

NICK CAVE IMORGON.

Faktumet att alla mina ringa sju läsare är goda vänner, gör det okej att lägga upp en sån här bild.

Många små faktorer har tillsammans fått allt större följder. Som att jag och Palle omgående åker till IKEA, och nödvändigtvis inte köper något, men fikar, drömmer oss bort och låter oss inspireras. En annan sporre var att jag (något motvilligt) har bjudit hem en del folk hit på senaste tiden, och alltså haft en god anledning att snygga till det lite. Men om man jämför med hur det såg ut för två veckor sen så är detta mer än bara lite tillsnyggat. Det må vara långt ifrån exceptionellt, men faktumet att jag aldrig har trivts bättre i mitt rum än jag gör nu, känns strålande nog för min del.


(För ett par veckor sedan var alla väggar tomma. Den märkliga saken där ljusen står, användes som avlastningsplats för diverse sladdar och laddare. Mina överkast var oftast ljusgröna med skrälla mönster; samma som jag hade som liten. Ljus och andra mysattribut existerade inte innanför rummets gränser. Fett nöjd.)

När jag trodde dagen var över ringde Palle i panik och bönföll mig komma in till stan, eftersom hon hade tid att döda innan en maskerad, och ville allt annat än att lalla runt på stan ensam som utklädd surrealist. Sjukt jävla snäll som jag är, kastade jag på mig kläder och for in till stora staden för att möta kvinnan på cafe 60. Efter en lite väl sötsliskig men mysig fika, var tiden inne och jag for hem igen. Lite luft och mörker gjorde mig allt gott.

Väl hemma vid niosnåret, hann jag knappt ta av mig ytterkläderna innan jag sprang in på toan med en kökssax i handen och klippte av håret. Igen. Och den här gången blev det alldeles för kort. Jag ser lite ut som en femåring. Hohojaja, att jag aldrig kan behärska mig. Men får man ryck så får man.. ;__;

I måndags fyllde Dana år, och jag och Maria gick till kvinnans skola för att överraska henne med blommor och muffins (nu ska vi inte bli för materiella här hehe). Därefter kom Joy och joinade oss på middag och fika på stan. Det hela var mycket trevligt, och jag lovade att lägga upp lite bilder. So here you goez!

Det är totalt åtta sammankomster á 75 min, och i måndags var jag där för andra gången (egentligen var det tredje tillfället allt som allt, men hur otippat det än låter så lyckades jag på något obegripligt sätt glömma bort det första). Gruppen består av ungefär 30 personer; unga som gamla, nybörjare som fortsättare. Jag är utan tvekan yngst, med ett par 20-åringar hack i häl. Annars ligger medelåldern ungefär kring 45, vilket jag inte alls har något emot, och som dessutom var väntat. Den enda haken är att de allra flesta är anmälda i par och det blir alltid några kvinnor över i brist på män (däribland jag). Men till senaste gången var det här mer eller mindre kirrat, och ledarna såg till att rotera så att alla fick dansa med alla. I kursen får vi prova på stilarna swing, jive, lindy-hop, bugg, samba och chacha. Det är bara för bra föra att vara sant.
Behöver jag nämna att det är hur kul som helst? Behöver jag nämna att dans är livets mening? Jag tror ni fattar grejen. Jag är så fruktansvärt glad över att äntligen ha tagit tag i något jag velat göra så ihållande länge. Det är definitivt något jag kommer att fortsätta med.
Dessutom känner jag mig för en gångs skull pigg och hurtig. Hör och häpna; jag tog till och med trapporna istället för rulltrappan när jag gick hem från tåget efter första danslektionen. Sånt händer bara inte. Men det är inte allt; när jag var på väg upp för min monsterbacke fick jag plötsligt en enorm lust att göra en kullerbytta, mitt i mörkret på den blöta marken. Jag gjorde det förstås inte, men jag minns verkligen hur underligt sugen jag var. Jag har nog inte gjort en kullerbytta på över två år. Åh jag är så glad så glad. Ack så länge jag har väntat på det här. Jag vill bara dansa; hela dan, varje dag.

Åh jag kom precis hem från en helspejsad upplevelse. Sirqus Alfon på södra teatern! Jag skulle omöjligt kunna formulera det med egna ord, så jag snor det här rakt av:

För det säger en helt del. Hursomhelst så var det förfärligt underhållande.

Det bästa var nog ändå att vi fick någon form av 3D-glasögon att kika genom den sista delen av showen. Och inte bara det, när vi kom ut så var allt en show. Varenda liten lampa glimmade femfaldigt i regnbågens alla färger och livet blev plötsligt en fezt, bokstavligt talat. Det vackraste var när vi gick ner till slussen på väg mot donken, och hela Ryssgården dansade i ett tindrande spektrum av uppradade lyktor. Vem behöver egentligen hallucinogena droger när man har spejsade 3D-glasögon? Jag blir lika besviken på verkligheten varje gång jag tar av mig dem.

also, suddiga bilder är nya grejen.