Sept. 21, 2009
Vafan, så himla otaggad på att blogga, men då söta människor ber mig att uppdatera, så kan jag faktiskt inte låta bli. Jag minns knappt vad som har hänt sen sist, så det kan inte vara mycket av betydelse. Det händer massor men ingenting. Det är relativt mycket i skolan, och jag måste barnvakta flera dagar i veckan. Tiden som blir över tillbringar jag väl med att sitta framför datorn och inte göra det jag borde göra. Jag har inte tid att vara kreativ, för jag har fullt upp med att fly ifrån det andra.
Jag går omkring och är på ett underligt humör om dagarna numera. Jag kan inte sätta ord på det, men idag fick jag höra av mina vänner att jag har slutat skratta, och det var inte första gången. Det låter så hemskt, men det är inte direkt något jag kan hjälpa. Jag verkar inte ha något läge mellan helfestlig och stentråkig. Men jag hoppas att jag hittar det snart, likt jag en gång upptäckte mellanläget på kranen. Tro nu inte att jag är något annat än lycklig, för det är jag, och har ingen anledning till motsatsen. Om det är något som ligger och lurar, så är det frustration, och kanske en liten gnutta hederlig existentiell ångest. Men det går ingen nöd på mig. Det gör det aldrig.
Jisses, jag vet knappt vad jag skriver eller till vem jag skriver till, så som jag drar internisar med mig själv och berättar om mitt ingenting till vardag. Men det var skönt att skriva av sig. Synd bara att jag måste vara så förbannat seg. Skulle kunna fortsätta i all evighet. Titta bara, jag har inte bloggat på två veckor, och nu plötsligt kommer ett inlägg längre än aldrig förr. Jag säger då det. Allt eller inget.
Igår var en jobbig dag. Egentligen så var det bara en dag som alla andra, men av någon anledning hade jag fått för mig att jag hade förfärligt mycket att göra. Jag tror det var min kalender som lurade mig, vars onsdag var full med anteckningar (som när man tog en närmare titt inte betydde särskilt mycket alls). Av alla dagar hade dessutom internet bestämt sig för att lägga ner på just den här. Och mitt i stressen tvingades jag iväg för att köpa grädde. Det låter helt absurt när jag berättar det, men det var droppen som fick bägaren att rinna över, som man brukar säga. Den rann dock aldrig över, den bara skvimpades ut litegrann. (Bägaren har aldrig runnit över. Det är därför jag är som jag är.)
Jag kämpade i alla fall som ett djur hela kvällen med det lilla material jag hade utan internet. När jag kom till skolan behövde jag inte ens göra det ena, och slapp alldeles för lindrigt undan med det andra. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Jag har aldrig varit den som pluggar eller stressar upp sig i onödan, men när jag väl gör det så verkar det som jag lägger ner hela min själ i mitt arbete. Flera gånger har jag fått höra, att av mig får man allt eller inget. Och det ligger verkligen något i det. Jag måste lära mig hur man gör saker normalt.
Idag fann jag mig själv i badrummet med en sax i handen. Efter någon minuts velande klippte jag av mig håret. Jag känner mig alltid lite rubbad när jag gör sånadär spontana saker. Jag tänker inte, jag bara gör. Men det är härligt. Jag stod inte ut med den trista mellanlängden i väntan på det långa. Så jag klippte av det istället. Som sagt.
Jag går omkring och är på ett underligt humör om dagarna numera. Jag kan inte sätta ord på det, men idag fick jag höra av mina vänner att jag har slutat skratta, och det var inte första gången. Det låter så hemskt, men det är inte direkt något jag kan hjälpa. Jag verkar inte ha något läge mellan helfestlig och stentråkig. Men jag hoppas att jag hittar det snart, likt jag en gång upptäckte mellanläget på kranen. Tro nu inte att jag är något annat än lycklig, för det är jag, och har ingen anledning till motsatsen. Om det är något som ligger och lurar, så är det frustration, och kanske en liten gnutta hederlig existentiell ångest. Men det går ingen nöd på mig. Det gör det aldrig.
Jisses, jag vet knappt vad jag skriver eller till vem jag skriver till, så som jag drar internisar med mig själv och berättar om mitt ingenting till vardag. Men det var skönt att skriva av sig. Synd bara att jag måste vara så förbannat seg. Skulle kunna fortsätta i all evighet. Titta bara, jag har inte bloggat på två veckor, och nu plötsligt kommer ett inlägg längre än aldrig förr. Jag säger då det. Allt eller inget.
Kommentarer
Trackback
